Copyright Malena Lagerhorn

När man läser Homeros epos Iliaden och Odysséen är det främst om män man läser. Män som krigar och män som beger sig ut på farliga farvatten. Men här och var skiner helt andra saker igenom. Vardagslivet, kvinnor, barn och gamla, många anekdoter och personhistorier. Hur var egentligen livet på bronsåldern för 3 600 år sedan? Och nu talar jag om bronsåldern i Norden eftersom jag ju använder en teori som menar att Homeros verk visserligen skrevs ned i Grekland ungefär 700 år före Kristus, men att handlingen utspelar sig tidigare, i norra Europa som då var mycket varmare än det är idag.

I Danmark finns en mängd arkeologiska fynd från bronsåldern. Man har bland annat funnit 45 000 gravhögar över hövdingar och andra prominenta personer från denna period. I Borum Eshøj har man funnit en kvinna i 50- 60-årsåldern som har begravts med många dyrbara bronsföremål: en bältesplatta i brons, armband, halskrage, spiralfingerringar och en dolk.

Kvinnor verkar alltså ha ägt och begravts med dyrbarheter och rikedomar, precis som män. I alla fall när det gäller makteliten, vilken också beskrivs i Homeros epos. Det är svårare att bilda sig en uppfattning om hur vanliga människor levde. Vi vet att man i Danmark och södra Sverige sannolikt levde på jordbruk och boskap. Ju längre norrut man kommer i Sverige, Norge och Finland, desto mer livnärde sig människor på jakt och fiske. Men eftersom både gravlämningar och Homeros beskrivningar rör makteliten är det om den som vi får försöka bilda oss en uppfattning om hur livet var för män och kvinnor och relationen dem emellan.

I Iliaden kidnappar den trojanske hövdingasonen Paris, som jag här antar kommer från Finland, Helena, hustru till hövding Menelaos i Danmark. Inte bara rövar Paris bort Helena, han snor även med sig hennes skatter. Det skrivs ideligen i Iliaden att det är just Helenas skatter det rör sig om och inte Menelaos. Det är nämligen så att Menelaos har gjort sig ett rikt gifte i och med äktenskapet med Helena. Dock verkar det inte vara så att Helenas skatter har gått över i Melelaos ägo, och inte heller till deras gemensamma bohag. Skatterna är ännu hennes. Detta liknar det förhållande som fanns i vikingatidens Norden. Där var brudens hemgift lika stor som mannens brudgåva. Man bidrog alltså lika mycket till det gemensamma hemmet. Vid en eventuell skilsmässa gick hemgift respektive brudgåva tillbaka till respektive person.

Samma sak får vi läsa om i Homeros andra epos Odysséen. Där oroar sig Odysseus son Telemachos för att hans far inte ska komma hem igen efter slaget om Troja. Om hans mor gifter om sig kommer nämligen alla rikedomar övergå till hennes nya äktenskap och Telemachos kommer därmed att mista en stor del av sitt arv.

Homeros epos och arkeologiska fynd från bronsåldern i Norden berättar således samma sak, kvinnor kunde äga och förfoga över stora rikedomar. Men hur var själva livet på bronsåldern? Var det så att kvinnorna skötte hem och hushåll medan männen var ute och plundrade och krigade?

På flera ställen i Iliaden nämns amazoner. De är ”kvinnor som krigar som män” och alltså inte några mytologiska varelser. I ett annat antikt verk, Argonautika, som utspelar sig någon generation före slaget om Troja, får vi läsa om hövdingadottern Atalanta. Atalanta var en bland de krigare och äventyrare som var villiga att följa med Jason på hans äventyrsseglats med skeppet Argos. Nu kom inte Atalanta med bland Jasons äventyrare men hon var senare med i tävlingsjakten efter det fasansfulla katalonska vildsvinet. Atalanta levde samtidigt med Herakles som är berömd för sina tolv stordåd i antik litteratur. Herakles andra hustru hette Deianeira och om henne berättas att hon bland annat körde stridsvagn.

Att kvinnor kunde vara krigare är något som känns igen från det som skrivaren Saxo Grammaticus berättar om Danmarks historia. Saxos skrifter är från 1100-talet och han skildrar Danmark från forntid fram till sin egen tid. Bland annat berättar han om en hövdingadotter som vägrade att gifta sig och istället drog ut på vikingatåg där hon besatte ett helt skepp med kvinnliga krigare. Att hon kunde få ihop en hel besättning kvinnor säger oss att det inte kan ha varit helt ovanligt för kvinnor att vara tränade i stridskonst. Nu inföll vikingatiden långt mycket senare än bronsåldern, men det är som om samma kultur blommade upp på nytt när klimatet återigen blev varmare. Både bronsåldern för 3 600 år sedan och vikingatiden tvåtusenfemhundra år senare kännetecknades av en härskarelit där hövdingarna både brukade jorden och livnärde sig på handel, samtidigt som de även kunde ägna sig åt sjöröveri och plundring.

Och männen då? Var maktelitens män bara krigare och sjörövare eller fanns det ett annat alternativ även för dem? Sannolikt var det svårare för dem att hitta en alternativ livsföring, på samma sätt som män kan vara mer inlåsta i mansrollen även idag. En man som inte är en karlakarl kan ju lätt ses som feg och svag. Att man kanske inte var så lycklig i sin roll framgår i Odysséen sång nio där Odysseus skepp kommer till lotofagernas land. Eller lotusätarna som de också kallas, de som livnär sig på markens gröda. Felice Vinci resonerar att de kan ha varit en tidig form av vegetarianer. Hur som helst verkar det vara ett mycket fredligt folk och flera av Odysseus män lockas av att stanna hos dem. Kanske ett tecken på att de ville göra något annat än att kriga och härja utan istället sökte en fridfullare tillvaro. Med åldern verkar det dock som om män under bronsåldern kunde välja att göra andra saker såsom att fostra barn. Iliaden nämner på åtskilliga ställen hur krigare har uppfostrats av en manlig skötare. Och då handlar det inte enbart om att lära den lille pojken att skjuta med pilbåge eller någon annan syssla som traditionellt sett räknas som manlig. Så här säger Foinix, den store hjälten Akilles barnskötare, om hur han tog hand om hjälten som ung:

Till den man, som du är, du gudalike Akilles,
fostrade jag dig, jag älskade dig, och du ville med ingen
eljest till gille gå bort eller äta därhemma i borgen,
förrän jag satte dig upp på mitt knä och sovlet skar sönder
åt dig och matade dig och bägaren höll den till munnen.
Många gånger du vätte då ner på bröstet min livrock,
sprutande vinet ur mun, i din första besvärliga barndom.

I arbetet som manlig fostrare ingick alltså att mata det lilla barnet, med allt vad det innebar av att få nedkräkta kläder. En mansroll som inte är helt olik den mansroll vi har idag i Sverige, med barnvagnspappor och delad föräldraledighet.

Så även om kvinnor och män på bronsåldern normalt hade olika roller med specifika ansvarsområden så tycks man inte ha varit helt fastlåst i sin roll. Det fanns utrymme att påverka sitt livsöde.