Mysteriet med den trojanska hästen

Av Malena Lagerhorn.
2 minuters läsning.

Många har säkert hört talas om den trojanska hästen, en av världens första krigslister. Grekerna som anfaller Troja låtsas ge sig iväg med sina tusen skepp, men gömmer sig istället bakom en ö. Kvar lämnar de en gigantisk trähäst – den trojanska hästen. Invånarna i Troja tror att det är ett offer till gudinnan Atena och drar in hästen i staden. I själva verket är hästen full med krigare som under natten hoppar ut ur hästen och öppnar stadsportarna för resten av hären.

Men vänta nu. Är det inte lite märkligt att en krigshär sätter igång och bygger en jättehäst av trä? Är det inte troligare att grekerna bara lämnar kvar ett av sina tusen skepp som offer till Atena? Eller åtminstone bygger en uggla som ju är Atenas tecken? Eller en staty av Atena själv? Varför en häst?

Berättelsen om slaget om Troja bevarades muntligen under mycket lång tid. Myter vandrar och sprids och tänk om skalderna med tiden inte förstod den ursprungliga berättelsen? Särskilt inte om berättelsen hade vandrat långt från sin ursprungsort? Att det inte var en trojansk häst utan ett trojanskt skepp?

Men alla fattar väl att det inte var en häst…eller?
I en annan uråldrig grekisk berättelse, Odysséen, om hjälten Odysseus irrfärder efter slaget om Troja, säger hans hustru Penelope att ”skepp är som hästar på havet”.  Efter århundradenas gång förstod kanske inte skalderna att det var ett skepp som avsågs utan trodde verkligen att det var en häst.

Samma liknelse användes i det nordiska vikingatida samhället. Här användes ordet ”häst” som liknelse för ”skepp”. Skepp hade en oerhört stor betydelse för den forna kulturen i norr. Det kan vi se än idag inte minst på de skeppsgravar och skeppssättningar som finns över hela Norden. En liknande berättelse, fast med en kista, finns om Hastein, en av Ragnar Lodbrook söner.

Ragnar Lodbrook använder sig av en liknande list
Ragnar Lodbrooks son Hastein låtsades bli frälst och låtsades sedan dö. Som nyfrälst kristen lades han av romarna i en kista. Hans ”förtvivlade” skeppskamrater bjöds in till begravningen, men mitt under ceremonin hoppar Hastein upp ur kistan och hugger halsen av översteprästen. Hans femtio män drar sina vapen och plundrar och bränner staden. Som dock inte var Rom utan den mindre staden Luna.

Berättelserna om den trojanska hästen måste ha myntats första gången på ett ställe där skepp var viktiga och där häst brukade användas som en liknelse för skepp. Och där alla alltså fattade att det inte var en häst som skalden berättade om utan ett skepp. Men när berättelserna väl skrevs ned så var det i Grekland, i en kultur där man inte förstod liknelsen.

Det är inte bara den trojanska hästen som är skum. Mycket annat i de gamla grekiska berättelserna Iliaden, som handlar om slaget om Troja, och Odysséen, som handlar om hjälten Odysseus, stämmer inte heller överens med grekisk miljö. De allra flesta hjältarna är ljushåriga, sommarnätterna är kylslagna och männen värmer sig framför eldar och har yllemantlar på sig.

Slaget om Troja i dess ursprungliga miljö
Jag har velat återberätta slaget om Troja i sin ursprungliga miljö, så som den som beskrivs i Iliaden (Ilion är ett annat namn på staden Troja). Så länge vi läser berättelserna med ett grekiskt filter framför ögonen så ser vi inte vad Iliaden i själva verket berättar om. Iliaden beskriver en primitiv och kall miljö. Striderna pågår nätterna igenom eftersom sommarnätterna i norr är så ljusa. Slagfältet är dimmigt och det är mulet och kallt. Krigarna kastar sten på varandra i något som mest liknar en stor, vikingatida plundringsräd. Till skillnad från alla filmer, böcker och teateruppsättningar som har gjorts om slaget om Troja, har jag hållit mig ord för ord till det som Iliaden säger, och berättar om ett ödesdigert slag mellan mäktiga hövdingar långt uppe i norr.

Boken: ILION – en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller

Boken finns hos nätbokhandlarna men du kan också låna den hos flera bibliotek i landet.

Copyright Malena Lagerhorn.

%d bloggers like this: