I dagens medielandskap, där nyheter cirkulerar allt fortare, hörs ofta kravet på bättre källkritik. Inte minst har vi hört Hans Rosling läxa upp journalister till höger och vänster de senaste dagarna. Att man inte riktigt orkar kolla fakta, eller fundera på om källan är tillförlitlig, är dock inget nytt problem. Kritik mot bristande källkritik sträcker sig ända bak till antiken. Inget är nytt under solen, som man brukar säga.
Copyright Malena Lagerhorn
Homeros Iliaden och Odysséen existerade länge i muntlig form. Någon gång 700 f.Kr. började arbetet med att samla ihop och skriva ned de versioner som fanns i omlopp i den antika världen. Eposen fick en fast form och det är denna version som vi kan läsa än idag. De var diktade på hexameter, en versform med sex takter. Eftersom hexameter ”låser” innehållet – det är svårt att ändra ord utan att takten förstörs – så kan vi vara ganska säkra på att innehållet har varit någorlunda intakt även under de århundraden då berättelserna bevarades muntligen.
Men trots verkens fasta form har de ändå ändrats och anpassats. Redan på 600-talet f.Kr. framfördes kritik mot att texterna modifierades för att bättre passa in i den grekiska miljön. Udda element, som man inte förstod sig på, anpassades för att förbättra förståelsen. Detta kan vi se än idag när vi exempelvis läser att en mast har tillverkats av olivträ. Alla som vet hur ett olivträd ser ut förstår omedelbart att om det är något man inte ska tillverka en mast av, så är det ett krumt och knotigt olivträd. Sannolikt förstod man inte vad det var för träslag som Homeros nämnde och då fick det bli olivträ istället. Då, liksom nu, orkade man helt enkelt inte fundera särskilt noga på om det man hörde var rimligt. Ett annat exempel är den vanliga förekomsten av lejon i eposen. Homeros lejon beter sig mer likt björnar. Vi får bland annat läsa att de lever ensamma i grottor. Frågan är vilket djur som avsågs från början.
Så här har det fortsatt. År efter år. Årtusende efter årtusende. Och modifikationerna fortsätter än idag. Så kan vi läsa i den senaste svenska översättningen av Ingvar Björkeson om ”de svartögda grekerna.”. För det första fanns inte något Grekland eller greker under tiden då Iliaden och Odysséen ska ha utspelat sig, det vill säga på bronsåldern. Det vi finner i den grekiska ursprungstexten är helt andra benämningar på de som anfaller Troja, såsom akajer, Akajas söner, danaer eller argiver. Det här är ett riktigt klumpigt historiskt fel som Björkeson dock inte är ensam om. Det finns bland annat flera engelska översättningar där man inte heller har tyckt att det varit så noga att Grekland inte skulle uppstå förrän flera hundra år efter slaget om Troja. När det gäller ordet ”svartögd” så dyker det heller aldrig upp i den grekiska ursprungstexten. Det ord som används är ”helikopas” vilket betyder ljusögd eller strålögd.
Men trots dessa modifieringar av Iliaden och Odysséen har vi ändå tillgång till två texter som sannolikt bara har ändrats marginellt sedan de diktades. Till skillnad från många andra verk som skrevs ned under antiken. Om det är några skrifter som vi kan se som någorlunda tillförlitliga, i den mening att de inte har ändrat innehåll under tidens gång, så är det just Homeros epos. Vill vi försöka förstå något om den tidsålder då eposen utspelade sig är det Iliaden och Odysséen vi ska ha som ”facit”. Det finns en mängd andra verk och fragment som antas skildra samma tid. I flera av dessa får vi läsa att hövding Agamemnon, som leder hären mot Troja, offrade sin dotter innan slaget. Det här är en myt som florerar än idag. Men varför skildrar då inte Iliaden denna mycket dramatiska händelse? Offrandet av Agamemnons dotter nämns inte där med ett enda ord. I just den skrift som skildrar själva slaget, och som vi dessutom vet inte har förändrats sedan 700-talet f.Kr., finns inte detta offer med. Vi kan därför, om vi nu har en ambition att vara någorlunda kritiska till våra källor och använda sunt förnuft, sluta oss till att offret antagligen aldrig skedde utan har hittats på i efterhand.
Jag fick nyligen tips av en läsare om tv-serien ”In Search of the Trojan War”. Serien är en dokumentär från 80-talet där vi får följa den urtrevlige Michael Wood när han reser runt och talar med en mängd olika experter. Även om vi vet mycket mer idag är programmen intressanta och verkligen sevärda. Men liksom i många moderna översättningar av Homeros verk pratar man även här om ”greker”. Alla gör det – Wood, arkeologer, historiker – alla! Och givetvis om offrandet av Agamemnons dotter. En annan märklig sak, som de flesta verkar ha missuppfattat, är beskrivningen av muren runt Troja. I Iliaden får vi veta att det bara finns en mur. Muren är inte särdeles gammal. Det är hövding Priamos far, Laomedon, som byggde den. Det framgår av eposet att muren är imponerande, med dåtidens mått, men att det rör sig om en jordvall med pålverk. Men när Wood åker runt och letar vid turkiska Hisarlik talar man alltid om pampiga stenmurar, två murar, som omgav Troja, sedan urminnes tider. Eftersom den mest tillförlitliga skriften, själva Iliaden, antyder en helt annan sorts mur, varför är det då inte en jordvall man letar efter? Men som sagt, bristen på källkritik har florerat i evinnerliga tider.
I tv-dokumentären går Wood runt bland gamla mykenska lämningar på Peloponnesos. Det är fascinerande ruiner vi får se från en mycket rik kultur, med höga murar, fresker och brunnar inne i vackra salar. Även detta rimmar illa med den mycket primitiva miljö som Iliaden beskriver, där hövdingasönerna vallar boskap och där stridigheterna mest består av grannfejder där man snor oxar från varandra. Den kultur som Iliaden beskriver byggde knappast pampiga stenmonument.
Det är här som Felice Vincis genialitet lyser fram – hans förmåga till källkritik. När Vinci formulerade sin hypotes om ett nordiskt Troja, som finns att läsa i boken Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter, var det främst Iliaden och Odysséen han använde sig av. Kanske blir det så när man är kärnfysiker och inte historiker. Att man förlitar sig mindre på skriftliga källor (utöver Iliaden och Odysséen) och mer på exakta vetenskaper såsom geografi, klimatologi och astronomi.
Bristen på källkritik är inte ny och den är något vi får leva med, verkar det som. Trenden har ju hållit i sig sedan antiken. Skillnaden idag är att vi genom förbättrade vetenskapliga metoder och tvärvetenskap lättare kan lägga märke till det.
Läs också böckerna:
Herakles – en psykopats berättelse
Ilion – en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller
Ilion & HERACLES: the books 